Funderingar kring vår sjukförsäkring

De flesta som känner mig vet och jag gissar att de som inte känner mig och har läst min blogg förstår att jag lever smärta. Denna smärta leder till att jag inte har lika mycket energi som de flesta normala människor, om man nu får använda ordet normal;). Jag har nu haft oturen att snart vara sjukskriven i ett år vilket innebär att nu sänks sjukersättningen till 65% av min lön, denna regel sägs ska motivera människor att bli friska. 

Jag har svårt att förstå detta uttryck, motivation till att bli frisk, väljer vi att vara sjuka, kommer sänkt ersättning göra min smärta mindre smärtsam? 

Alla dessa frågor är ju så klart obesvarade just nu och obesvarade frågor gör mig frustrerad;). Så denna vecka har jag riktat min energi till att försöka få svar på dem, jag har skrivit ihop ett brev som jag ska skicka till regeringen. Det är tillägnat Fredrik Reinfeldt eftersom jag inte vet vem jag ska vända mig till men han är mannen som ska ha koll så han borde kunna styra det vidare till de personer som kan svara på mina frågor. Känns tveksamt om jag kommer att få några svar men då vet jag att jag i alla fall har försökt. 

Jag förstår att om man läser mitt brev kanske man tänker oj vad hon tycker synd om sig själv det finns ju de som har det ännu värre och det håller jag med om. Att förklara min situation föringar inte någon annans situation. Det är bara så att jag anser att hela systemet med vår sjukförsäkring är fel, inte att jag personligen blir felbehandlad. Den enda situationen jag kan beskriva är min egen och det är därför jag tar mig själv som exempel i mitt brev men det finns säkert massor med människor som känner likadant och som även de har blivit drabbade både mer och mindre av reglerna i vår sjukförsäkring. 

Det här är 

mitt sätt 

att bearbeta 

min situation. 

Att få skriva av sig här och på andra sätt har underlättat och har påskyndat acceptansen av min smärta. Jag gör det inte för uppmärksamhet, eller för att någon ska tycka synd om mig, för jag tycker inte synd om mig. Jag är en person som vill förstå även om jag inte håller med. När jag förstår och blir frisk kanske jag kan dra nytta av den förståelsen för att se om det kanske går att förändra något. Jag tror på individens makt att förändra, det går inte alltid men det finns alltid ett hopp om att det kanske går. 

Här nedan kommer jag att klistra in en kopia av brevet. Det kan vara svårt att öppna sig själv och låta omgivningen veta hur man känner. Vi svenskar är tränade i att hålla saker för oss själva men jag börjar känna att det inte hjälper oss att växa. Att dela med mig av min smärta har gjort mig mer sårbar men också starkare. Så nu tar jag hoppet och blottar min vardag till allmän beskådan. Det gör mig livrädd att tänka på vad folk kommer att tycka men vet du, alla har rätt att tycka vad de vill;). Det här är jag med alla mina skavanker och fel, hoppas att min öppenhet kan hjälpa någon som känner sig osäker och känner skam för att de inte är fullt friska. 

Ha en underbar dag!!!!

Käre Fredrik Reinfeldt.

Jag gissar att det inte är du personligen som kommer att läsa detta brev men jag hoppas att någon tar sig tid att göra det och förhoppningsvis kan svara på mina frågor. Först tänker jag förklara hur min situation ser ut så att ni kan få en förförståelse för var mina frågor kommer ifrån. Detta kommer nog att bli ganska långt så snälla ha tålamod. 

Jag är en kvinna på 38 år som har en universitetsexamen som lärare, jag är stolt över mitt yrke och har en hög arbetsmoral. Jag har en medfödd sjukdom i min rygg som heter scheuermans sjukdom vilket betyder att mina kotor är triangelformade och känsliga för belastning. Detta betyder att jag alltid har en grundsmärta som jag kan hålla i schack med sjukgymnastik och den enda gången det har hindrat mig från att arbeta heltid är efter 15 veckor med feber p.g.a. av mykoplasma. Under dessa 15 veckor kunde jag inte träna som vanligt och för att komma på banan igen efter mykoplasman var jag deltidssjukskriven (25%) i några månader för att energin skulle räcka till för både arbete och att träna upp min rygg igen. Jag tränade och kom ned till min vanliga smärtnivå där ett normalt arbetsliv fungerar. 

Sedan blev jag gravid  och fick mitt första barn 2009 och mitt andra 2010 det var efter det här som min smärta började förändras. Jag tog mitt ansvar som individ över min smärta och ingick i en rehabiliteringskurs för långvarig smärta under min föräldraledighet,  så att jag förhoppningsvis skulle vara ”fit for fight” när jag sedan började arbeta. Jag anser nämligen att vi som individer har ett stort ansvar för att sköta om våra kroppar så att de fungerar som de ska. 

Efter rehabiliteringskursen kändes det som att jag var tillbaka på banan igen och de första månaderna tillbaka i arbete var ok, jag hade ont men jag kunde bita ihop och klara det. Efter ett tag blev jag förflyttat till en småbarnsavdelning på min förskola vilket betyder mer lyft och obekväma arbetsställningar. Nu förändrades min smärta ytterligare och jag kände inte längre igen min kropp, tränade jag fick jag extremt ont och kände mig svullen och inflammerad. All denna smärta gjorde mig extremt trött. Så från februari månad 2012 till oktober månad samma år var det enda jag gjorde att jobba. Jag klev upp på morgonen åkte till jobbet för att när jag kom hem igen somna i soffan utan att nästan orka säga hej till min sambo och mina två döttrar. Min sambo väckte mig när maten var klar och det var med nöd och näppe att jag orkade äta, efter det somnade jag igen, när mina underbara tjejer skulle gå och lägga sig väckte de mig för att få en god natt kram och sedan gick jag till sängen och somnade om för att nästa gång jag vaknade klä på mig och åka till jobbet. För varje dag jag var på jobbet så ökade min grundsmärta och ju högre min konstanta smärta blev desto mer smärtsymptom fick jag runt om i min kropp. Till slut gjorde det till och med ont i mina händer av att öppna dörrar. Jag har fått det förklarat som att det var min kropps sätt att försöka få mig att lyssna. Jag hade under allt för lång tid ignorerat signalerna på smärta eftersom man måste jobba för att vara värd någonting. Det ska löna sig att arbeta som det så fint heter. 

Under våren 2012 fick jag förebyggande sjukpenning omfattande 25% för att se om sjukgymnastik skulle hjälpa men det fungerade tyvärr inte. Trots att jag genom minskad arbetstid fick mer återhämtning efter träning gick det inte. Så fort jag använde mina muskler ledde det till att det kändes trasiga, jag fick migrän och tröttheten ökade ännu mer. Så i 9 månaders tid var jag inte mamma, jag var inte sambo utan jag var bara jobb eftersom det som räknas i vårt samhälle är hur mycket du kan arbeta. 

I mitten av oktober år 2012 gick det inte längre utan jag sökte läkarhjälp genom både företagshälsan och landstinget och blev sjukskriven på heltid. Under de följande 3-4 månaderna sov jag från klockan 21:00 på kvällen till 14- 15 nästkommande dag för min kropp var helt slut på energi. Den tiden jag var vaken gjorde det fysiskt ont att vara vaken och banala saker som att duscha eller laga mat gav mig hjärtklappning av utmattning. På senvåren 2013 började det vända lite sakta och det kunde faktiskt kännas ok att vara vaken i alla fall ett par timmar om dagen. Under sommaren kunde det till och med vara njutbart att göra saker med familjen, jag behövde inte tvinga mig att följa med på ren viljestyrka. Det gick att duscha utan hjärtklappning, jag orkade leka med mina underbara barn utan att önska att jag låg och sov istället. Jag fick chansen att njuta av att vara mamma även om det bara skedde någon timme då och då. I augusti i år fick jag äntligen ett röntgensvar från magnetröntgen av min bröstrygg och ett svar på varför jag inte känner igen min smärta. Jag har något som kallas åldersfysiologiska förändringar i min bröstrygg, vilket betyder att diskar och kotor håller på att förändras och skifta i position och detta i sin tur leder till smärta i omkringliggande muskler och ledband och i mitt fall även till ödem (svullnader) på vissa ställen på min ryggmärg. Detta är en process som kan ta allt från ett år till fem år och under denna tid kommer smärtan att bestå. Sjukgymnastik kommer inte att kunna underlätta eller förbättra min situation. Processen måste helt enkelt ha sin gilla gång. Jag får träna om jag kan stå ut med den smärta detta leder till. Den träning jag klarar av kommer som sagt inte att förändra min nuvarande situation men den kan hjälpa till att förkorta återhämtningsperioden som kommer efter det att processen är över och kotorna och diskarna har stabiliserats sig i sina nya positioner. Det är först då som sjukgymnastiken kommer att ha en effekt, det är då återuppbyggnaden av ryggen kan starta. Har jag tur så kommer det att vända snart då jag redan gått ett år och har jag otur så kan det dröja fyra år till och det är inget jag eller någon läkare kan göra för att förändra denna situation. 

För att förklara vad denna smärta gör i kroppen se kroppen som ett glas innehållande vatten och energin som finns i din kropp symboliserar vattennivån i glaset. Vi har alla saker som dränerar energi och som fyller på energi. En ”normal” människa har ett fullt vattenglas när de börjar sin dag men p.g.a. min konstanta höga smärta i bröstryggen som så gott som varje dag leder till migrän är mitt glas redan dränerat och så pass mycket dränerat att den energi som är kvar inte ens räcker till att orka med vardagen om jag är hemma. Min konstanta smärta gör att mina muskler vissa dagar är konstant spända. Testa att spänna din hand och arm så mycket du kan och där får du hur större delen av min kropp är under majoriteten av mina dagar. Detta leder till att jag får mjölksyra av en sådan enkel sak som att ta ut tekoppen ur skåpet på morgonen eller av att gå upp för trappan till övervåningen i vårt hus. Om jag går på en promenad kan mina muskler nästa dag kännas som att någon har stått och slagit sönder dem med ett basebollträ. Under det här året har jag lärt mig enormt mycket om mig själv och jag har gått från att vara arg, ledsen och bitter över varför just jag behöver ha så här ont, till att acceptera att så här ser det ut och göra det bästa av det. Jag har lärt mig att fokusera på det jag kan istället för att önska att jag kunde göra saker som andra kan. Jag tror fullt ut på att i slutändan kommer mitt liv bli bättre p.g.a. av att jag har varit sjuk. 

Så nu har ni min bakgrund och jag ska äntligen komma till mina frågor. 

Jag har under min sjukskrivning lärt mig försäkringskassans regler och jag anser att de känns milt uttryckt idiotiska ur vissa synpunkter och skulle vilja veta hur dessa regler faktiskt sätts.  När jag nu närmar mig årsdagen av min sjukskrivning kommer min 

ersättning att sänkas till 65% av min lön och det med argumentet att det ska locka folk tillbaka till arbete. Det ska löna sig att arbeta. Om jag har oturen att processen i min rygg kommer att ta de hela fem åren så kommer jag efter 915 dagar bli överflyttad till arbetsförmedlingen och förlora min tjänst eftersom då är pengarna som jag kan få utbetalda från försäkringskassan slut för min del, eftersom man inte får vara sjuk längre. Trots att man i mitt fall vet vad orsaken är och när processen väl är över så är chanserna mycket goda till att jag ska kunna återgå till mitt jobb som lärare.

Hur kom ni fram till att dessa regler skulle locka folk till att arbeta istället för att vara sjuka? Hur ser den processen ut och vilka sitter med och kommer fram till slutprodukten? På vilket sätt motiverar dessa regler människor till att bli friska? Vad menas med motivation till att bli frisk, tror ni det är självvalt att vara sjuk? De som var delaktiga i framtagande av dessa regler har någon av dem själva varit långtidssjukskrivna? Har du någonsin varit det och vet vilken skuld man  känner då man inte kan arbeta? Man lägger en stor skuld på sig själv för att man inte kan arbeta trots att man har tagit sitt ansvar för rehabilitering och dessa regler bekräftar verkligen den skulden. De förstärker precis som ni säger att, det ska löna sig att arbeta, med andra ord du ska straffas om du har oturen att bli sjuk. Jag hoppas verkligen få svar på mina frågor om hur processen går till och vilka som sitter med när ni tar fram de regler som försäkringskassan ska följa. En förståelse för hur processen och diskussionerna gick för att komma fram till dem kanske kan göra att jag kan förstå varför reglerna ser ut som de gör, för nu förstår jag inte. Jag hoppas innerligen att några som varit sjukskrivna både på kort och lång tid har fått vara med i framtagandet av dessa regler och fått förklara hur det faktiskt känns att leva i en kropp de inte har kontroll över och bli bestraffade för det. Hur det känns att på papper få se hur mycket mindre värd du är om du inte kan arbeta. Du är bara värd 65% så mycket som en frisk människa!!! Här försöker vi uppfostra våra barn i att alla människor är lika mycket värda när det helt klart och tydligt finns regler som säger att så inte är fallet. Snälla ge mig en förklaring på det här för det känns inte ok att leva i ett land där alla individer inte är värda lika mycket!!!

Med vänliga hälsningar,

Veronica Kjellgren